Har inte haft lust att blogga dom senaste dagarna. Ord känns överflödiga efter vad som har hänt i Norge. Allt känns så himla oviktigt. Obetydligt. Nu vet jag att det enda jag vill här i livet är att jag vill ha min familj nära och att jag och min familj ska få må bra, vara friska och vara vid liv. Det är faktiskt det enda som betyder nånting.

Jag stod och målade när jag hörde första nyheten på radion, John jobbade och Sixten var hos sin farmor. Första känslan jag fick var att jag ville hämta hem Sixten.

Vet inte vad som har hänt med mig, jag har blivit blödigare sen jag vart morsa. Hela fredagskvällen satt jag bänkad framför nyheterna och låg med laptopen i sängen och följde med sent in på natten. Känner bara en sån stor sorg i hjärtat och jag tänker på vad som har hänt, på offren, på anhöriga och på dom som klarade sig.. Jag tänker på det hela tiden.



Nu till något helt oviktigt, eller hur var det nu? ;) Sixten står själv nu och han kan säga "mja!" (som betyder mjau) Han kan även säga vad kaninen säger, och ja dom har ju inget speciellt ljud så då rynkar Sixten ihop hela näsan och fräser ut och in. Så söt!

Han har även 3 dagar i rad skippat eftermiddagsluren. Han brukar alltid sova mellan 9-11 och 13.30-14.30. Igår försökte jag få han att somna i en timma, till slut gav jag upp och bad John gå ner till samhället fram och tillbaka för att få han att sova. Tror ni att han sov? Nä! Han hade legat i vagnen helt orörlig och bara stirrat upp i himlen. Hm, så vi får väl se idag då hur det blir med luren.